fredag 17 januari 2014

SNS KONJUNKTURRÅD: INFÖR AUTONOM SJUKFÖRSÄKRING

Igår presenterade Annika Sundén, Torben Andersen och Jesper Roine årets SNS Konjunkturrådsrapport Hur får vi råd med välfärden? på ett intressant och fullsatt seminarium. De konstaterar att i takt med att ekonomin växer kommer svenskarna att efterfråga en höjd standard på välfärdstjänsterna. Samtidigt är det betydligt svårare att öka produktiviteten i dessa verksamheter än det är i de varuproducerande delarna av ekonomin. Detta kräver att Sverige prövar nya modeller, både för välfärdens finansiering och för uppföljning av kvalitet och produktivitet i välfärdssektorn. De förordar bl.a. stärkt försäkringsmässighet i socialförsäkringarna, bättre mätning av produktiviteten i välfärdssektorn för att kunna värdera effektiviteten i produktionen, att utmana utförarna av välfärdstjänsterna och att identifiera möjligheter att införa försäkringslösningar på andra områden t.ex. för äldreomsorgen.

De föreslår att sjukförsäkringen görs autonom, dvs. självständig från statsbudgeten, och utformas enligt försäkringsmässiga principer med en stark koppling mellan inbetalningar och förmåner. Huvudargumentet är att det gör det möjligt att ersättningsnivåerna kan följa den allmänna inkomstutvecklingen och samtidigt minska de samhällsekonomiskt skadliga effekterna som skattehöjningar har. Genom att göra sjukförsäkringen självständig kan finansieringen av välfärdstjänsterna lämnas opåverkad av utvecklingen i sjukförsäkringen. En individuell premie som enbart finansierar sjukförsäkring antas ha mindre skadliga effekter än skattefinansiering eftersom det blir en tydligare koppling mellan avgift och förmån. I en autonom försäkring krävs balans mellan utgifter och intäkter. Försäkringen ska vara ekonomiskt självbärande och avgifterna den enda intäktskällan. En kostnadsökning, t.ex. på grund av större utnyttjande av försäkringen, måste hanteras inom försäkringen. Kopplingen mellan avgifter och förmåner betyder också att de som omfattas av försäkringen å ena sidan är intresserade av en så bra försäkring som möjligt, men å andra sidan inte vill betala mer än nödvändigt för den. Genom att förstärka de försäkringsmässiga egenskaperna i socialförsäkringen kan betalningsviljan stärkas och därmed skapas drivkrafter för att försäkringen används så som det är tänkt och så effektivt som möjligt.
Finansminister Anders Borg, som var en av dem som kommenterade rapporten, delade författarnas bedömningar och rekommendationer på de flesta områden, men var skeptisk till en autonom sjukförsäkring. Han framhöll att de argument mot en sådan lösning som socialdemokraterna och allianspartierna varit eniga om sedan länge fortfarande väger tyngre än argumenten för. Avgifter till en fristående sjukförsäkringen kan aldrig jämställas med premier till pensionerna, där inbetalningen aktuariskt ledet till en högre pension. Dessa sjukförsäkringsavgifter är fortfarande huvudsakligen att jämställa med en skatt som påverkar beteenden. Trots att alla är med och betalar är det exempelvis en påtaglig risk att vissa grupper överutnyttjar försäkringen till men för kollektivet.

Sjukförsäkringens finansiering och ersättningsregler påverkar dessutom centrala förhållanden i ekonomin, som arbetsutbud, lönebildning, fattigdomsfällor och inlåsningseffekter, risk för utanförskap och inaktivitet – och givetvis balansen i de offentliga finanserna. Dessa saker är inget som kan ställas utanför politisk utvärdering och omprövning.
Om man låser avgiftsnivån i en autonom sjukförsäkring är det knappast troligt att högre försäkringsutgifter, t.ex. som följd av ett högre sjuktal, kan hanteras av Försäkringskassan med exempelvis stramare skadereglering eller sänkta ersättningar. Om man låser ersättningsreglerna är risken stor att efterhand högre avgifter leder till automatiska skattehöjningar, vilket tränger ut andra angelägna utgifter och ger högre marginaleffekter. Om det uppstår överskott skulle dessa eventuellt kunna samlas i en fond i stället för att användas till andra prioriterade satsningar.

Det är slutligen orimligt i en demokrati att undandra ett så avgörande politikområde, centralt för arbetsmarknaden och offentliga finanserna, från politiska prioriteringar. Varför skulle just sjukförsäkringen ges tillgång till automatiska skattehöjningar? Det påminner om hur man i flera sydeuropeiska länder indexerar stora utgiftsområden och på så sätt tappar både utgiftskontrollen och möjligheterna till prioriteringar. Sjukförsäkringens regler och utgifter måste alltid vägas av mot andra kanske mer angelägna utgifter, som exempelvis för barnomsorg och utbildning, framhöll Anders Borg.
Författarna svarade bl.a. att en autonom försäkring kan väntas bli betydligt effektivare än i dag med skadereglering och rehabilitering, bl.a. för att hålla utgifterna i balans med inkomsterna. Om taken i försäkringarna inte heller framöver höjs, kommer förtroendet att minska och allt fler skaffar kompletterande försäkringar. Då får vi en helt ny modell för den ekonomiska tryggheten. Jesper Roine har förtydligat förslagen i ett inlägg på bloggen Ekonomistas.

En fristående sjukförsäkring har diskuterats i åtskilliga årtionden och argumenten för och emot är ganska välbekanta. Det är antagligen inte möjligt att på en kunskapsgrund avgöra om en sådan lösning skulle vara fördelaktigare i de flesta avseenden än dagens modell. Även denna reformidé måste således i huvudsak avvägas efter en politisk bedömning av olika tänkbara för- och nackdelar. Frågan är dessutom om det går att nå en del av de fördelar en fristående försäkring avser att uppnå med förändringar i nuvarande modell i stället.